S.O.S. Estet: konversation 27 mars 2009 13.32

3/27/2009

konversation 27 mars 2009 13.32

om nån vill skriva lite om dvärgen eller typ hjälpa nån så kirrar vi en konversation här och nu

5 kommentarer:

hidemark sa...: typ såhär.
HUR slutar boken?:); 27/3/09 13:31
Ellinor sa...: Berättelsen handlar om en 26 tum lång och gråögd man. Dvärgen, som han kallas, är en mycket grym och självisk person. De tankar som rör sig innanför det skrynkliga och skägglösa ansiktet påminner om ett barns. Tankarna är emellertid samtidigt skrämmande “vuxet” utvecklade och lömska. Dvärgen tillhör ett italienskt hov och vill gärna se sig själv som den som fursten och furstinnan har mest förtroende för. Egoism och egocentri är två mycket vanliga drag hos Dvärgen, och han anser sig själv vara allvetande. Han påstår också “dvärgsläktet” vara ett äldre och klokare släkte än det övriga människosläktet och menar att dvärgar, tack vare att de är mer intelligenta, kan se genom människornas spelade yttre, en egenskap som han själv dock verkar ha vissa problem med. Vidare anser han människorna vara otrevliga, ouppriktiga, och osmarta.
Den enda människa han uppskattar till fullo är Boccarossa, en mycket kraftfull krigare som är enorm till storleken, och det är kanske därför Dvärgen gillar honom. Dvärgen försöker, som sagt, hela tiden se igenom de människor han möter. Han försöker förstå sig på dem men lyckas sällan. Felet är att han i själva verket inte alls ser igenom dem. Han ser bara på deras yttre och bildar en alldeles egen uppfattning om personen ifråga. Han lyssnar inte på vad de säger utan övertygar hela tiden sig själv om att han har rätt, och att personen ljuger. Här får jag uppfattningen att Lagerkvist menar, att man kan inte föra ett resonemang om man bara ger sig in på att övertyga motparten. Man måste även lyssna på vad han/hon har för synpunkter, och sedan kanske till och med ändra åsikt själv. När Bernando, en mycket skicklig forskare, konstnär och uppfinnare, som har mycket stora likheter med Leonardo da Vinci, kommer till hovet, får Dvärgen mindre uppmärksamhet och tycker illa om Bernando för detta.
Dvärgen beundrar dock Bernando för hans kunskap, och när hans krigsmaskiner leder till ett krig anser Dvärgen Bernando som nästan lika förnäm som fursten. Dvärgen drar med ut i kriget och där känner han att han hör hemma. Här kan han få utlopp för sin inre ondska och grymhet. Ett tag framställer Lagerkvist nästan Dvärgen, det vill säga ondskan, och kriget som ett och samma. Detta kan bottna i att Lagerkvist var strängt pacifistisk till sin läggning, och i att han härigenom försökte bidra till andra världskrigets slut.(Boken skrevs 1944). När furstens statskassa tar slut och han får avbryta kriget och bege sig hem blir Dvärgen däremot mycket förgrymmad. Fred skall nu slutas med Lodovico Montaza, en stark, krigisk och djurisk furste med vars ätt “Dvärgens furste” alltid varit i fejd. Fursten ställer till en fredsfest, vid vilken den eviga freden deklareras. Han följer dock Machiavellis renässansideal; att verka mild, vara grym, hänsynslös och falsk och att inte tveka att använda några medel för att nå sitt mål. Därför utnyttjar han sin lille dvärg till att förgifta alla ledande personer i Montazas följe. Allt går emellertid inte som fursten planerat. Dvärgen passar på att mörda furstinnans älskare don Riccardos, en man som älskar livet, kärleken, poesin och furstinnan, det vill säga saker som Dvärgen hatar. Lodovicos son Giovanni överlever attentatet tack vare Angelica, furstedotter, bortglömd och åtsidosatt vid hovet, men förälskad i honom. Detta retar Dvärgen, eftersom Giovanni “inte ser ut som en man”, men han kan inte göra något åt det. Ett nytt krig, nu med fursten som försvarare, börjar som följd av giftmorden. Det går dåligt och de anfallande trupperna står snart utanför staden. En kväll får Dvärgen se Giovanni smyga sig in i fästningen till Angelica.
Han talar om detta för fursten, på ett sådant sätt att fursten genast skyndar upp till Angelicas rum och halshugger Giovanni. Här når romanen sin höjdpunkt, då Dvärgen, som tidigare endast utövat sin ondska mot fiender, befolkning och vänner till furstefamiljen nu börjar utöva den direkt mot själva furstehuset, vilket nästan vållar dess undergång. Angelica sörjer Giovanni och “lägger sig på floden” för att följa honom in i döden. Furstinnan som försökt vända sig till Gud med sina problem känner att hon inte blir bönhörd. Hon frågar Dvärgen varför, och får till svar att det beror på att hon älskade don Riccardos mer än Jesus. För att gottgöra detta fastar och ber hon hela dagarna och lämnar inte sitt rum. När Angelica dör förvärras hennes skuldkänslor, och hon försöker att ge kyrkan allt. Sedan kriget upphört till följd av pest, bönfaller furstinnan Dvärgen att gissla henne, emedan hon ser honom som Guds ställföreträdare på jorden. Dvärgen njuter av det, och slår så hårt att furstinnan, som är utmattad av fasta, faller i dvala. Nu förlorar fursten sin tilltro till Dvärgen, och kastar honom i fängelsehålorna. Drottningen avlider inom kort utan att ha vaknat ur dvalan. Boken avslutas med att Dvärgen uttrycker sin fasta förvissning att han skall få slippa ut ur fängelset igen, att en furste behöver sin dvärg och att hans ondska förr eller senare behövs. Med detta verkar Lagerkvist mena att man är beroende av ondskan samt att man aldrig kan undkomma den. Han verkar också mena att våra liv kanske rentutav skulle bli för enformiga, för gråa och trista utan ondskan. Dvärgens sätt att se på och behandla omvärlden är skrämmande.
De krav och ideal efter vilka han lever uttrycker för läsaren människornas egoism och ovilja att acceptera att någon annan är bättre. Detta har Pär Lagerkvist fångat på ett mycket skickligt vis, vilket gör ett djupt intryck på läsaren och samtidigt får läsaren att bli arg på Dvärgen, när han inte inser sin grymhet, sina fel och sina brister. Boken skildrar, som så många av Lagerkvists böcker, den eviga kampen mellan det goda och det onda, där Dvärgen blir till en slags symbol för det evigt onda inom oss. Det förkrympta, ofruktsamma och kärlekslösa. Som andra onda gestalter i Lagerkvists författarskap är han ensam och isolerad i sitt hat till människorna. Lagerkvist talar även om “Dvärgen inom människan” och med det menar han ondskan. Som motpart till Dvärgen skulle man kunna tänka sig de båda furstebarnen, som blir mycket kära i varandra, och till viss del även furstinnan i sitt behov av gudstro, när livet blir allt för liderligt och brutalt. Boken är skriven som en dagbok, i jag-form. Allt som händer får man se genom Dvärgens ögon, vilket gör att man lever sig in i boken på ett annat vis än om en allvetande författare som exempelvis Jan Guillou (som jag för övrigt anser skriver förträffliga böcker, alltså ingen kritik!) hade skrivit boken.
Ibland får man till och med en känsla av att boken inte har någon riktig författare förutom “Dvärgen”. Pär Lagerkvist har på ett briljant sätt beskrivit de olika människornas levnadsvillkor under renässansen. Han låter huvudpersonerna vara helt olika personligheter. Renässansidealen framträder tydligt hos fursten, skickligt invävda i tankar och handlingar. Som tidigare nämnt är berättelsen en kamp mellan gott och ont. Pär Lagerkvist får läsaren att förfäras av det onda och vända sig emot det. Han visar att såväl kärleken som ondskan alltid finns närvarande, och att det senare kan förgöra mycket av det förra. I slutet av boken visar han bildligt att ondskan alltid finns kvar långt inne, färdig att släppas ut närhelst någon frammanar den.; 27/3/09 13:33
Ellinor sa...: hahahahahahahahah. skriv fortare!; 27/3/09 13:33
hidemark sa...: OJOJ tänker inte läsa allt dedär. så hur går det för alla andra i detta rum??????????????????!?!?!?!?!; 27/3/09 13:35
Ellinor sa...: det verkar gå bra för alla utom mig.... jag har egentligen bara skrivit.. 4 rader. M;MUUFGUFGUFUHGU jag orkar inte; 27/3/09 13:36